Jag läser en spännande bok just nu. Den heter Spridbar media och är skriven av medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green. I inledningskapitlet tar de upp fenomenet Susan Boyle och vad vi kan lära oss av det när det gäller spridbar media.
Ett av de mest tittade tvåtimmarsblocken på TV år 2009 i USA var finalen av American Idol som lockade 32 miljoner tittare. Samma år ställde Susan Boyle upp i Britain’s Got Talent. Det klipp från uttagningen som lades ut på Youtube sågs 77 miljoner gånger – och då pratar vi bara den första versionen som lades upp. Några dagar senare fanns det 75 olika upplagda versioner från flera delar av världen upplagda.
Nu ska det ju sägas att detta klipp var från ett kommersiellt program professionellt ihopklippt med hög kvalitet. Men det intressanta i den här händelsen är att det inte var exponeringen i traditionella TV-medier som låg bakom Susan Boyles internationella succé. Det mest populära klippet sågs 2,5 miljoner gånger under de första 72 timmarna, och 103 miljoner gånger på de 20 olika webbplatserna under de nio första dagarna efter sändningen. Dessutom: under första veckan skapades en Wikipedia-sida om Boyle med närmare en halv miljon sidvisningar. Britain’s Got Talent sändes enbart i Storbritannien och var inte tillgängligt för stora delar av världen. Trots det spreds klippen på nätet flera varv runt jorden.
Några faktorer till att Susan Boyle blev så stor:
- Att hon slog så snabbt i USA var för att filmen på nätet spreds så snabbt och att tittarna agerade gräsrotsförmedlare till sina vänner, kollegor och familjer.
- En viktig faktor är att vi idag har verktygen att sprida via länkar eller bädda in klippet på våra bloggar.
- Förutom tekniken ATT kunna dela är en viktig förklaring att vi VILL. Att dela är ett sätt att umgås och där passade klippet med Susane Boyle in väldigt bra.
- Bortom vänskapsbaserad spridning kom klippet även att spridas i intressebaserade nätverk. Susan Boyle var uttalat krisen vilket gjorde att kristna nätverk spred klippet. Vetenskapsbloggar diskuterade hur en person med hennes kroppsbyggnad kunde åstadkomma ett sådant ljud. Karaeokesångare debatterade hennes teknik och reality-tv-bloggar diskuterade huruvida hon skulle kunna ha slagit i USA, med tanke på hennes ålder.
Jämför man med American Idol som hade en hel säsong på sig att bygga upp intresse för finalen kom de inte i närheten av av den uppmärksamhet Boyle-klippet väckte. När Susan Boyle släppte sin debutskiva flera månader senare undrade man om Boyle-effekten inte var över. Men den spekulationen blev kortlivad. Förhandsförsäljingen slog rekord och hon passerade både Beatles och Whitney Houson på Amazons försäljningslista. Första veckan såldes skivan i över 700 000 exemplar. Och här kommer den viktigaste delen i försäljningsframgången; de som hade hjälpt till att sprida hennes klipp ville även vara med i skivframgången – de villa vara ”delaktiga i hela grejen”. Det finns en intressant jämförelse med det jag bloggade om tidigare – när Johan Hedberg sprider en pdf-version av hand första kokbok gratis. När han släpper en ny, står vi som snyltat på hans PDF i tacksamhetsskuld och tenderar att vilja betala för nästa bok.
Det intressanta i försäljningssuccén av skivan är att rent komersiellt har Susan Boyle bara funnits på britisk TV. Inte på några världsomspännande TV-nätverk, det gick inte att hitta TV-serien lagligt på nätet eller musik via t ex Itunes. All efterfrågan byggdes via spridningen av klippet från uttagningen.
En intressant fråga hade varit om Susan Boyle blivit lika känd om hon var del i ett program med internationell publik från start. Hade klippet fått samma spridning på nätet då?
