Idag är det 20 år sedan vi röstade ja till EU. För mig innebar EU-kampanjen startskottet för min karriär inom PR och det är med ett stort leende jag tänker tillbaka till tiden mellan 1992 och 1994 då jag jobbade på kampanjkontoret JA till Europa som var JA-sidans organisation.
Som dryga 20 åring hade jag aldrig jobbat med PR, kommunikation eller marknadsföring. Jag hade nog hellre aldrig träffat en livs levande politiker heller. Min nya hemvist skulle ge en överdos av allt detta. Att inleda sin PR-bana i den mest omfattande opinionskampanj i Svensk i historia är få förunnat. De personer jag jobbade med då har under årens lopp blivit ministrar, kommunikationsdirektörer, byrå-vd:ar, journalister och på viktiga personer en rad andra intressanta positioner. Jag träffade många vänner för livet – inte minst min fru!
Men framförallt lärde jag mig opinionsarbete från grunden. Och det här var en tid då allt var analogt, kan ni tänka er det (nej, knappast va)?
Det fanns ett par hundra företrädare och debattörer som var ute och pratade om EU, skrev insändare/debattartiklar och på andra sätt företrädde ja-sidan. Hur skulle vi hålla dem uppdaterade om vad som hände i EU-frågan på bästa sätt? Då fanns ju varken mail, internet eller SMS. Vi köpte helt enkelt in flera hundra faxar som vi skickade ut till dem. Varje dag kom en hög med dagstidningar till kontoret som vi läste igenom och klippte ut allt EU-relaterat ur. Dagens pressklippsskörd faxades sedan ut till företrädarna. Denna faxsändning tog hela dagen och ledde till att varje debattör hade ett par meter rykande färska pressklipp hängande från hemmafaxen varje dag.
Jag lärde mig också vikten av bred och transparent information. Varje dag ringde ett 10 tal elever som sökte information inför skolarbete, eller nyfikna medborgare som ville veta mer om EU och miljön, EU och freden, EU och ekonomin etc. Eftersom vi inte hade någon hemsida på den tiden började samla artiklar och broschyrer i olika ämnen som lätt kunde kopieras till små häften och postas till frågeställaren. För att ge en så bred bild såg jag till att ta med material från hela skalan ja-neutral-nej.
När jag sedan började plugga på universitetet, startade jag Studenter för Europa. Då fanns inga Facebook-grupper att starta för att hitta engagerade. Utan det det var hederliga flygblad och affischer som manade till möten där vi bjöd in dem som ville engagera sig. Istället för roliga Youtube-filmer och Instagram-kampanjer tryckte delade vi ut kondomer med påklistrade slagfärdiga texter som ”Bättre inne än ute”, ”Det började med sex nu är de tolv”, ”Med smak och doft av brysselkål” och ”För ett ståndaktigt Europa”. Jag kan sakna våra kondomklistrarkvällar vi hade i Mattias Oljelunds lilla lägenhet (som tydligen luktade latex en vecka efter). Just kondomerna som kampanjmetod har jag bloggat om här.
Då som nu är det personliga mötet mycket viktigt i opinionsbildning, men kanske ännu mer viktigt då – för digitala möten var ju inte ett alternativ. Jag minns de otaliga turnéerna som var ute och informerade om EU. Jag var pressekreterare för ”Peter Fred” – Peter Carlsson som besökte folkhögskolor för att berätta varför han som fredsaktivist var för EU. Vi hade en ”Peter Krig” också som hade sin bakgrund som FN-soldat. Det här var bara en bråkdel at turnéerna. Det var Totte Wallin som sjöng visor för EU, Mona Seilitz (rip!) som spelade teater för EU och så vidare.
Jag är väldigt tacksam över att få ha varit med om denna ”kampanjernas kampanj”. Efter den var det självklart att jag skulle jobba med PR och kommunikation, ett val jag aldrig ångrat. Det är också häftigt att ha perspektivet hur man jobbade med opinionsbildning INNAN digitala medier fanns. Idag är allt så mycket enklare på ett sätt, men även mycket svårare eftersom kanalvalen är så oändligt mycket fler och konkurrensen om uppmärksamheten är svårare.
Ibland kan det vara lärorikt att blicka bakåt för att kunna blicka framåt. Ikväll ser jag dock fram emot att träffa gamla kampanjkollegor och byta visitkort.
